Vinterkriget: en recension

 
Philip Teir har skrivit en sån där bok som gör varken till eller från, den är helt enkelt en medellång medelbra bok med ett medelmåttigt språk om finlandssvensk medelklass. Men den har ett himla fint omslag och det var därför jag köpte den om jag ska vara helt ärlig.
 
Den handlar om en sociologiprofessor som fyller 60, tröttnar på sitt äktenskap och har en affär med en före detta student. Man får även följa hans fru (i ett extremt sparsamt och platt porträtt) och hans döttrar Helen, med familj, och Eva, som flyttat till London för att plugga konst och  - surprise surprise - har en affär med sin lärare.
 
 
De höga förväntningarna jag fick av omslaget - okej, höga är väl fel ord, jag förväntade mig nog mer en roman som handlar om och/eller riktar sig till unga kvinnor och på dem har jag generellt inga högre förväntningar än att de ska vara lite trevliga (av någon anledning riktar sig sällan intellektuellt utmanade böcker till unga kvinnor, varför är ju en helt annan debatt) - infrias aldrig. På gymnasiet sade en lärare på en skrivarkurs typ: "om man kört fast kan man alltid föra in en kvinna i historien" och det känns ungefär som att det är det Teir gör; han börjar skriva om ett tråkigt äktenskap, kör fast, och för in Laura i historien pga att han har en deadline och inte kan komma på något mer att skriva om sin medelklassfamilj.
 
 
Jag kanske är överdrivet kritisk, jag brukar sällan läsa den här typen av litteratur just pga att jag tycker att både historierna och språket är tråkigt. Jag läser hellre en skittråkig historia med spännande språk än tvärt om. Åtminstone tycker jag att en bok bör vara humoristisk om man nu inte lyckas få till någon av de andra två kategorierna, men inte ens här tycker jag att Teir lyckats. Har jag höga krav? Kanske. Har jag för höga krav? Jag tycker nog inte det. Litteraturen kan antingen erbjuda verklighetsflykt, inspiration, språkliga utmaningar (etc, etc) eller åtminstone förmedla någon slags känsla till läsaren, men Vinterkriget gör ingenting av det här. Alls. Den väcker inga tankar eller frågor förutom "Vem är boken till för, vad vill den förmedla, och varför kände Teir att den behövde skrivas?" Den är så klychig och platt att jag inte förstår ens vilken ekonomisk potential förlaget såg i den. Det kanske är därför den fått ett så fint omslag?