en långfredag

 
Det finns få vyer som slår Marstrandsön med Carlstens fästning om ni frågar mig. Här har jag tillbringat varenda sommar i hela mitt liv. Det finns inget som gör mig lugnare eller lyckligare än att vakna med solen i ansiktet och kuttrande duvor utanför fönstret i min gammelmormors sovrum, norrummet, där allt är snett och vint och luktar gammalt trä. Att få sätta sig på balkongen med moronkaffet och se morfar lägga till med båten efter sin första obligatoriska tur runt ön. Ritualer, ritualer som ger liv och energi.
 
 
Men det är vackert så här på vårkanten också, långfredag och alldeles öde innan alla turister vågat sig ut till ön, innan träbåtarna satts i sjön. Kallt och lite dimmigt. Och så går man uppför trapporna i det gula huset och möts av världens värme och oftast en hund eller två. En vind som slingrar sig runt hela huset, full med antika möbler och skrot, där man aldrig vet vad man kommer att hitta.
 
 
Och bokhyllorna, som morfar alltid möblerar om i! Det finns så mycket böcker på vinden och alla förtjänar lite hyllplats i själva lägenheten emellanåt, tror jag att han tänker. Snart ärver jag uppdraget och det blir min plikt att byta de där böckerna, har han sagt. Det känns som en övermänsklig uppgift, en sån som bara morfar klarar.
 
 
Jag vill så gärna att mina egna barn någon dag ska få fiska krabbor från kajen, skrapa upp knäna på klipporna och hitta nya titlar bland böckerna. Jag vill skicka iväg dem till Bergs för att köpa frallor på morgonen medan jag löser korsord, jag vill visa dem nålsögat och näckrosdammen och berätta samma sagor om jättar och troll som jag fick höra när jag var liten, se karolinerna marschera och skjuta salut, sitta i timmar och titta på fina båtar och lära sig hata de stora norska schabraken. Allt det där som jag fick.
 
 
(Dessutom: har ni sett någon gulligare farkost än den här gamla färjan?)

palmhuset

 
Alldeles i slutet av mars såg det fortfarande ut så här i Göteborg. Vackert, men knappast vår.
 
 
Så jag och Annie köpte fika till lunch och gick till Palmhuset. Där var det väldigt mycket vår, nästan sommar faktiskt. Ska komma ihåg detta till nästa vinter, att man kan gå hit när det känns mörkt och kallt överallt.
 
 
Ser ni hur sjukt blek jag är? Alltså jag är ju alltid blekare än alla andra pga så lite pigment, men den här vintern tar nog ändå priset. Tröstar mig med tanken att jag hade varit så het på 1800-talet.
 
 
Betalade 70kr (!!!) för den här skrikigt tomatröda 70-talsklänningen på stadsmissionen i Gamlestan. Hade det inte varit för att den är gjord av 100% plast som inte andas hade jag nog burit den hela sommaren. Får nog försöka rekonstruera den i bomull när min symaskin kommer tillbaka från lagning.
 
 
 
Det är så drömmigt i palmhuset, man vill liksom flytta in direkt, eller åtminstone ha det exakt lika grönt hemma hos sig själv. Fast det är ju svårt när man inte har så mycket fönster.
 
 
 
Mitt torrschampoo var slut så jag testade med potatismjöl. Det funkade inte riktigt, kliade mest lite.
 
 
Detta är alltså mitt prata-om-livet-ansiktsuttryck. Mkt orolig och lite besvärad haha
 
 
 
 
 
 
Nu ska jag fortsätta med evighetsprojektet studier som inte leder någonstans, tschüßie <3
70-tal - inred med vintage - red - red dress - retro - röd klänning

femte dagens rombilder

 
 
Det blev den femte dagen och vi gjorde vårt tredje försök att besöka Sant' Agnese fuori le mura. Givetvis prickade vi in de timmar på dagen kyrkan har stängt, vilket var himla synd. Men någon hade glömt att låsa Santa Constanzas mausoleum, så vi ignorerade lappen på dörren, kände på handtaget och smög in. Det är så vackra tak därinne! (och det värsta som kan hända är ju trots allt att någon ber en gå därifrån).
 
 
 
Vi satte oss på den soliga innergården och väntade på att kyrkan skulle öppna igen. Murarna gav lä och den påskliljegula färgen fick solljuset att fullkomligen studsa rakt mot bänken vi satt på. Vi kunde ta av strumpbyxorna och ge våra stackars yoghurtvita ben lite sol efter allt det kalla och mörka de genomlevt senaste halvåret
 
 
Men det var långt att vänta och vi hann bli ganska hungriga, så vi gick och köpte picknickgrejer i stället. Jag hade lovat Annie att visa en av jordens vackraste platser (med okopplade hundar och allt!), så vi tog vårt pcik och pack på spårvagnen och klev av vid den här sagosjön. 
 
När jag läste epigrafik och bodde på Svenska Institutet gick jag förbi här flera gånger i veckan när jag skulle handla. Det hände både en och två gånger att jag fastnade och kom hem med lätt surnad mjölk. Värt ändå.
 
 
Komplett romantisk scen med My heart will go on och Moon river på harpa.
 
 
Kolla! Alla livets goa grejer: chips och vin och ost och världsgullig bästis
 
 
Tips, tips! Ha alltid med en schweizisk armékniv! A-L-L-T-I-D! Man vet aldrig när man behöver en kapsylöppnare eller måste dödshota någon.
 
 
Vin på tetra måste ju vara det absolut enklaste att sälja till svenskar? Alkohol i festis-format! Bara sugröret som saknas haha.
 
 
Alltså det ser ju fint ut, men jävlar vad smutsiga vi blev av att sitta här!
 
 
Satt och bara lapade sol tills den började gå ned. En mycket underbar dag helt enkelt.
 
 
Insidan av den där porten i mitten, Porta del popolo, designades av - just det - Bernini för att drottning Kristina skulle kunna rida in genom den och vara allmänt tuff och trotsig. Hennes tid i Rom börjar här och slutar i Grotte Vaticane (som en av tre kvinnor begravda bland alla påvarna). Drottning och drottning, förresten, hon var ju faktiskt officiellt kung.
 
Vore det inte kul att göra en resa i Kristinas fotspår förresten? Ska försöka komma ihåg detta till nästa gång jag är i Rom.
 
 
 
Så här kan man ju bo. Om man inte har en budget att förhålla sig till.
 
 
 
Ungefär här utbrast jag "Annie jag har aldrig sett den här fontänen innan!" och vi insåg att vi hade gått helt fel och var vilse.
 
 
Han vi hyrde lägenheten av hade rekommenderat restaurangen tvärs över gatan, Rugatino. De hade en inte-så-autentisk-men-tjusig uteservering så vi gick dit trots att magkänslan skrek "Neeeeejjjj de har bara folkdräkt för att lura turister!"
 
 
Lyssna alltid på magkänslan, hörrni. Vi fick in en depprimerande kronärtskocka, en bedrövlig sallad med hård (!) mozzarella och korkskadat vin. Det enda ätbara var grillade grönsaker, men det är ju rätt svårt att misslyckas med (det skulle man ju iofs kunna säga om kronärtskocka och mozzarellasallad också, men men). Tumme ner!
 
Fast sedan drog vi vidare för en liten stund senare skulle jag fylla år. Annie fixade in raketdrinkar och morgonen efter vaknade jag till frukost på sängen och hjärtan i yoghurten, är så lycklig att jag har en så gullig tjej i mitt liv
rom - rome - rugatino - sant' agnese fuori le mura - santa constanza - villa borghese - villa borghese gardens