en långfredag

 
Det finns få vyer som slår Marstrandsön med Carlstens fästning om ni frågar mig. Här har jag tillbringat varenda sommar i hela mitt liv. Det finns inget som gör mig lugnare eller lyckligare än att vakna med solen i ansiktet och kuttrande duvor utanför fönstret i min gammelmormors sovrum, norrummet, där allt är snett och vint och luktar gammalt trä. Att få sätta sig på balkongen med moronkaffet och se morfar lägga till med båten efter sin första obligatoriska tur runt ön. Ritualer, ritualer som ger liv och energi.
 
 
Men det är vackert så här på vårkanten också, långfredag och alldeles öde innan alla turister vågat sig ut till ön, innan träbåtarna satts i sjön. Kallt och lite dimmigt. Och så går man uppför trapporna i det gula huset och möts av världens värme och oftast en hund eller två. En vind som slingrar sig runt hela huset, full med antika möbler och skrot, där man aldrig vet vad man kommer att hitta.
 
 
Och bokhyllorna, som morfar alltid möblerar om i! Det finns så mycket böcker på vinden och alla förtjänar lite hyllplats i själva lägenheten emellanåt, tror jag att han tänker. Snart ärver jag uppdraget och det blir min plikt att byta de där böckerna, har han sagt. Det känns som en övermänsklig uppgift, en sån som bara morfar klarar.
 
 
Jag vill så gärna att mina egna barn någon dag ska få fiska krabbor från kajen, skrapa upp knäna på klipporna och hitta nya titlar bland böckerna. Jag vill skicka iväg dem till Bergs för att köpa frallor på morgonen medan jag löser korsord, jag vill visa dem nålsögat och näckrosdammen och berätta samma sagor om jättar och troll som jag fick höra när jag var liten, se karolinerna marschera och skjuta salut, sitta i timmar och titta på fina båtar och lära sig hata de stora norska schabraken. Allt det där som jag fick.
 
 
(Dessutom: har ni sett någon gulligare farkost än den här gamla färjan?)