två marknader

 
Min sista dag i Rom tog jag på mig klänningen jag köpte dagen innan. Tycker att man ser hur trött och bakis jag är här, speciellt med tanke på att jag lyckats med konststycket att bara ta mascara på de undre ögonfransarna på ena ögat haha. Normal sinnesförvirring.
 
 
Eftersom lägenheten vi hyrde låg alldeles vid Mercato Trionfale gick jag dit och köpte grönsaker till lunchen. Höll på att knappt komma ut igen pga så mycket gott att titta på - jag hade ju typ inte ätit andra grösaker än aubergine och tomat på två veckor.
 
 
 
Vad är de där gurkiga grejerna i nedre vänstra hörnet liksom? När jag googlar säger första träffen att den kan bota cancer och diabetes, så jag gissar att internet inte heller riktigt vet. 
 
 
Efter lunch satte jag mig och väntade på en instagrambekant för att fota lite i Giardino degli aranci. Mer om det här.
 
 
Efter foto och gelato och promenad genom Ghettot, skulle han vidare till en liten by utanför Rom för att fota deras blomsterfestival, och jag tog metron till Piramide för att kika lite närmare på Comunita di Sant'Egidio, loppisen jag och Annie ramlade över i februari. Sån underbar röra där alltså, men skitigt, så ta med våtservetter (mitt bästa tips på alla loppisar, finns inget tillfälle då man hellre vill tvätta händerna när det aldrig finns handfat i närheten)!
 
 
Den visade sig vara väldigt, väldigt mycket större än vi trodde. Det mesta ganska ointressant, men i en hangar fanns utplockade vintagekläder. Prislappen var tyvärr också därefter, men oj vad jag stod och höll i den där blommiga klänningen med puffärm! Bestämde mig till slut för att det inte vore rimligt att lägga 250 på en klänning som jag nog aldrig kommer få användning för och som dessutom inte riktigt passade. Den dagen jag vinner TV-skrap på triss alltså, min garderob kommer flippa ut totalt!
 
Comunita di Sant'Egidio - loppis - trionfale

aventinen

 
 
 
Min sista dag i Rom mötte jag upp den här fotografen ↑ (@giacomorocchi) som jag följt på instagram ca hur länge som helst för att fota lite ihop. Jag hade sett Giardino degli aranci på en massa bilder, men aldrig varit där så vi gick dit för att kolla utsikt. Bilderna på mig har han tagit. 
 
 
 
 
Hur vacker är inte den här utsikten?
 
 
 
 
 
Vi kikade in i tre kyrkor där man höll på att förbereda eller städa efter bröllop. Vi kan väl säga att trots att min klänning var väldigt kyrkvänlig (täckta axlar och knän, ingen urringning) fick jag en del lite underliga blickar när jag kom in helt klädd i vitt... Håhå jaja, det är inte lätt, det där med kläder alltså, jag visste ju inte att vi skulle gå i bröllopskyrkor.
 
P.S. Jag har bara ett krav om jag gifter mig, och det är att jag slipper se dessa skitfula stolar. Varför har alla kyrkor/festfixare/scenografer för film så extremt dålig smak när det kommer till stolar? Vem tillverkar dem och hur har de lyckats sälja in dem i så extremt stora upplagor trots att de ser så billiga och fake ut? Nä, hellre då sånna där klumpiga 60-talsstolar med grovt smutsgrönt tyg som finns i alla svenska kommunala lokaler. I övrigt, som sagt, inga synpunkter på bröllop.
 
 
 
Vi gick vidare och kikade i Il Buco Della Serratura, nyckelhålet i Malteserorderns port där man kan se Peterskyrkans kupol. Just då stod det nämligen bara fem personer i kö för att titta in, vilket Giacomo sade var väldigt ovanligt. Mycket vackert. I verkligheten alltså, för det var nog lite för ljust för min kamera just vid den här tiden på dygnet. Eller ja, kanske inte för min kamera, men för min erfarenhet vad gäller inställningarna på den. Jag borde nog ta en fotokurs i sommar, det var ju 7 år sedan jag läste foto A på gymnasiet haha
 
Buco Della Serratura - Giardino degli aranci - aventinen - aventino - orange garden - rom - roma - rome

villa doria pamphili

 
Den 28e juli vaknade vi i en lägenhet i Rom och bestämde oss för att en liten utflykt vore kul. "Praktiskt" tänkte vi "bussen här utanför går direkt till Villa Dora Pamphili!" Där hade ingen av oss varit. Vi glömde dock hoppa av och råkade åka genom hela parken. "Det gör väl inget, vi bara följer den här vägen så är vi snart framme, inga problem!" Sade vi entusiastiskt och började gå. Det visade sig vara 2 km och vi promenerade förbi knarkarna in på den perfekta lilla stigen att begå ett mord på, med höga nässlor på båda sidor. Var lite mindre entusiastisk där och då.
 
 
 
Det första vi såg när vi väl kom fram var det här lilla privata kapellet. Det ser nästan lite ryskt ut tycker jag.
 
 
Vi gick runt och runt, men hittade inget ställe där man kunde få gå in. Huset kanske inte är öppet för allmänheten alls?
 
 
Men det var väldigt vackert i alla fall. Byggnaden är från 1600-talet och har jättestora labyrinter i trädgården. Det finns en konstgjord liten grotta också, men där anväde jag, geniet, nattinställningarna vilket innebar att bilderna blev alldeles överexponerade. 
 
 
Huden i mitt ansikte höll på att göra uppror, den gör det av solkräm. Inte förrän nästan två veckor senare blev den noral igen.Typisk svensk hud, den klarar varken kylan på vintern eller värmen/solkrämen på sommaren. Har en svindyr serumfoundation och återfuktar som en tok med det blir ändå kackigt. 
 
 
 
Tänk er det, att den där fontänen typ är lika stor som en normal liten etta med kokvrå, och säkert dyrare att bygga. Rimlig fördelning av samhällets resurser byggde både den och den lilla stugan i bakgrunden. Så får man inte ens besöka?

 
Där finns också ett nymfeum.
 
 
Vackert, men trasgt. Ganska många statyer i parken (också precis utanför villan) verkade ha blivit sönderslagna eller åtminstone inte blivit omhändertagna. På ett ställe stod t.ex. bara fötterna från en staty bakom en buske.
 
 
En gång latinist alltid latinist och så blir man lite besatt av att läsa alla inskriptioner... Ibland får ens sällskap vackert vänta, ibland har sällskapet samma mani. Det är förresten den här personen (@in.hoc.signo) som tagit bilderna på mig! 
 
 
När vi gick hemåt i värmen träffade vi Paolo. Paolo hade liksom tröttnat och lagt sig vid vattenfontänen och det spelade ingen roll hur mycket husse och matte lockade och pockade med godis och hans namn, han rörde sig ändå inte ur fläcken utan låg kvar med benen spretande åt alla håll. Jag skrattade högt och gav paret en jag-vet-jag-har-också-hund-blick de gav mig en det-är-fan-inte-lätt-blick tillbaka.
Villa Doria Pamphili - hund - italien - ootd - park - resor - rom - roma - rome