villa doria pamphili

 
Den 28e juli vaknade vi i en lägenhet i Rom och bestämde oss för att en liten utflykt vore kul. "Praktiskt" tänkte vi "bussen här utanför går direkt till Villa Dora Pamphili!" Där hade ingen av oss varit. Vi glömde dock hoppa av och råkade åka genom hela parken. "Det gör väl inget, vi bara följer den här vägen så är vi snart framme, inga problem!" Sade vi entusiastiskt och började gå. Det visade sig vara 2 km och vi promenerade förbi knarkarna in på den perfekta lilla stigen att begå ett mord på, med höga nässlor på båda sidor. Var lite mindre entusiastisk där och då.
 
 
 
Det första vi såg när vi väl kom fram var det här lilla privata kapellet. Det ser nästan lite ryskt ut tycker jag.
 
 
Vi gick runt och runt, men hittade inget ställe där man kunde få gå in. Huset kanske inte är öppet för allmänheten alls?
 
 
Men det var väldigt vackert i alla fall. Byggnaden är från 1600-talet och har jättestora labyrinter i trädgården. Det finns en konstgjord liten grotta också, men där anväde jag, geniet, nattinställningarna vilket innebar att bilderna blev alldeles överexponerade. 
 
 
Huden i mitt ansikte höll på att göra uppror, den gör det av solkräm. Inte förrän nästan två veckor senare blev den noral igen.Typisk svensk hud, den klarar varken kylan på vintern eller värmen/solkrämen på sommaren. Har en svindyr serumfoundation och återfuktar som en tok med det blir ändå kackigt. 
 
 
 
Tänk er det, att den där fontänen typ är lika stor som en normal liten etta med kokvrå, och säkert dyrare att bygga. Rimlig fördelning av samhällets resurser byggde både den och den lilla stugan i bakgrunden. Så får man inte ens besöka?

 
Där finns också ett nymfeum.
 
 
Vackert, men trasgt. Ganska många statyer i parken (också precis utanför villan) verkade ha blivit sönderslagna eller åtminstone inte blivit omhändertagna. På ett ställe stod t.ex. bara fötterna från en staty bakom en buske.
 
 
En gång latinist alltid latinist och så blir man lite besatt av att läsa alla inskriptioner... Ibland får ens sällskap vackert vänta, ibland har sällskapet samma mani. Det är förresten den här personen (@in.hoc.signo) som tagit bilderna på mig! 
 
 
När vi gick hemåt i värmen träffade vi Paolo. Paolo hade liksom tröttnat och lagt sig vid vattenfontänen och det spelade ingen roll hur mycket husse och matte lockade och pockade med godis och hans namn, han rörde sig ändå inte ur fläcken utan låg kvar med benen spretande åt alla håll. Jag skrattade högt och gav paret en jag-vet-jag-har-också-hund-blick de gav mig en det-är-fan-inte-lätt-blick tillbaka.
Villa Doria Pamphili - hund - italien - ootd - park - resor - rom - roma - rome